Lorensbergsteatern
Diskussionerna har varit höga om teatersituationen i Göteborg i seklets början och frågan var om inte en så stor och viktig stad som Göteborg borde ha en ”stadsteater”. Om denna debatt, hur den böljade fram och tillbaka, om strävanden att få projektet finansierat m.m. finns redan mycket skrivet, inte minst det som har koppling till just vårt samfund.

Intendenten vid Teaterhistoriska museet i Göteborg, Brita Karlsson tog initiativet till både utställningen till jubileumsutställningen över Lorensbergsteatern, som anordnades på Röhsska museet i november 1991 och boken ”Lorensbergsteatern 1916-1934” tillsammans med teatervetaren Bertil Nolin och dåvarande chefen för Drottningholms Teatermuseum Barbro Stribolt. Boken är en guldgruva för den teaterhistoriskt intresserade, inte minst för att här publicerades för första gången Per Lindbergs egen historik över sin tid som chef för Lorensbergsteatern. Hans artikel inleds på följande vis:

”Det var en gång en källarmästare som förhyrde ett stort område straxt vid änden av en stor aveny i en stor stad. På området hade han en stor restaurang i trevlig Köpenhamnsstil och dessutom en cirkus, en gammal teater, framvuxen ur en tidigare varietélokal, en gammal kägelbana. Vad var att göra mer, för att locka stadens folkström uppför den breda avenyn in till restaurangen? Kunde man förvandla området till ett Tivoli? Källarmästaren var nämligen dansk och hade som sådan sinne för det trevliga. Men det hade man inte, det hade inte passat den fina platsen.”

Har ni inte boken, så låna den på biblioteket och läs! Eftersom det finns så mycket skrivet om både Lorensbergsteatern, Sophus Petersen och Per Lindberg, både i denna bok och även i Kulturtubens jubileumsbok ”Lorensbergsteatern 100 år” som också innehåller program till föreställningen ”Macken – TV-serien på scen”, tänker jag inte upprepa det som redan är sagt eller skrivet om denna, utom något som jag själv kanske låtit berätta tidigare. Huset byggdes ju på rekordtid sommaren 1916. Sophus själv hade tänkt sig tre månader men det blev fem och prislappen blev inte de budgeterade 200 000 utan 739 000 kronor. Så Västlänken är inte det första felplanerade och felbudgeterade projektet i Göteborg.

Jag har en gammal bekant, arkitekt, som var med när teaterhuset skulle renoveras och återställas till teater. Teatermuseet flyttade ut och Stadsmuseet fick fortsatt förvalta samlingarna. Biografverksamheten upphörde. Renoveringen tog längre tid än vad hela bygget en gång färdigställdes på. Göran, min arkitektbekant, berättade att för att bygget skulle bli färdigt snabbt, krävdes att byggjobbarna fick sig en stadig ”morgenmad” innan dagens arbete tog vid. Sophus var ju krögare och dansk och till en stadig frukost hörde naturligtvis en rejäl sup. Det visade sig att Sophus upphörde med supen till frukosten ganska snart och vi kunde ana varför. När renoveringen satte fart, upptäckte man att huspelarna ibland hade hamnat lite vid sidan av sina fundament. Möjligt till följd av morgonsupen i denna allra första av betong gjutna teater i Sverige. Men huset blev stadigt ändå och står där fortfarande idag även om Sophus mycket väl hade kunnat tänka sig att detta var ett provisorium som snart skulle rivas. Han drev själv verksamheten på teatern några år men orkade inte detta ekonomiskt utan överlät driften till andra.

Vi ska inte skylla arkitekten Karl Bengtsson för gjutningsfadäsen. Han hade byggt flera teatrar tidigare och grundlagt sina kunskaper i Tyskland. Trots att det var mitt under brinnande världskrig levererades det moderna scenmaskineriet från Tyskland, men vridscenen som var den första att installeras på en svensk teater, kom på avvägar men återfanns i Danmark och kom på plats i tid. Denna vridscen återbrukades så småningom när verksamheten upphörde på Lorensbergsteatern och flyttade över till nybyggda Stadsteatern. Då flyttade även vridscenen vidare men installerades i stället på Stora Teatern.

I september 1916 stod bygget klart och slutbesiktigades någon vecka senare, men ingen hade ännu upptäckt att pelargjutningarna inte alltid kommit på rätt plats utan klartecken gavs till att teaterverksamheten kunde inledas. Sophus hade engagerat Mauritz Stiller som chef och han ville egentligen inviga med Shakespeares ”Stormen” som han sett i Berlin. Den föreställningen skulle verkligen kunna demonstrera allt var modern scenteknik och belysning kunde erbjuda men Stiller fick ge sig och istället fick han regissera Strindbergs ”Ett Drömspel” till ny musik av Wilhelm Stenhammar, som flitigt propagerat för denna nya teaterbyggnad. Stiller tröttnade snart på teater och kom att viga sitt liv åt filmen istället. Teatern gick emellertid en lysande framtid till mötes inte minst p.g.a. Per Lindberg och Knut Ström, som vi får återkomma till senare.

Det var inte bara klassiker som präglade repertoaren i denna nya teaterbyggnad utan även nyskriven dramatik och till en av dessa verk ska jag återkomma till efter sommaren. Pjäsen skrevs av C.R.A. Fredberg från Majbergsliden i Majorna. Fredberg var skribent och lokalhistoriker och är upphovsman till verket ”Det Gamla Göteborg” som jag hämtat åtskillig information ur till mina betraktelser för samfundets medlemsbrev.

29 januari 1917 får detta verk sin premiär i regi av Oskar Winge och scenografi av Jens Andresen. Manuskriptet finns fortfarande bland teatersamlingarna på museet och på första sidan står ”I OSTINDISKA KOMPANIETS DAGAR, Sex tavlor från det gamla Göteborg av C.R.A. Fredberg”. (Men ”Sex” är överstuket och står istället ”Fem”). Musiken till sången och dansen efter (äldre kompositörer, som strukits över) för länge sedan glömda melodier och låtar. (Igen överstruket: Orkesterarrangemanget av Albert Löfgren). Dekorationerna av J.C. Andresen. Dräkterna (”stil” är överstruket och ersatt av) tidstroget komponerade (överstruket ”efter 1700-talets snitt” och ersatt av följande anteckning ”å teaterns atelier.” Belysningarna och de scentekniska anordningarna av Röder. Orkesterdirigent: Albert Löfgren. Rollistan omfattar 27 roller och avslutas med ”Kinesen PON QUYQUA”, samt i övrigt Damer och Herrar, Timmermän och riggare på varvet, Dragare i Ostindiska kompaniets tjänst, Sjömän, Gertrud Bruces syskon, Kineser, Kammartärnor, Däldragare, Stadssoldater, Brandvakter, Negrer o.s.v.

Sceneriet:
1. En vårdag på Majberget (utsikt över inloppet, gamla Majorna och Elvsborg)
2. Köpmanshuset vid Stora Hamnen (Interiör)
3. Stapelöppningen å Gamla Varvet (Vy från redden och Hisingslandet)
4. (Denna bilden är det som strukits ur föreställningen) En uppgörelse
5. Kravallen utanför Ostindiska kompaniets hus (utsikt över Stora Hamnkanalen och Norra Hamngatan)
6. Sommar-assemblé hos Sahlgrens (Lantgård i Gamlestaden)

Som synes inget litet verk och man undrar verkligen hur det såg ut och hur man hade möjlighet att ställa så oerhört mycket folk på scenen. Men historien visar att denna föreställning blev väldigt uppskattat, spelade ovanligt många gånger och det är en hisnande berättelse som innehåller både mord och kärlek, skumma affärer och lycka. Jag skall återkomma och berätta vidare efter sommaren, så tills vi hörs av igen, ha en skön sommar.

Gugge Sandström 2026-05-07